INFORMELLT LÄRANDE

ATT FÅ SIG UPPENBARAT OM

Ibland råkar vi in i situationer där vi varken vet ut eller in. Det går inte att få minsta grepp om någonting. Det är som att treva i ett mörker, stöta på en osynlig mur eller famla i tomma luften. Eller så dyker det upp ett virrvarr av lösrycktheter som man kastas mellan eller blir helt handlingsförlamad inför. Ett osammanhängande splitter, ett kaos av motsägelser och oförenligheter. Just som äntligen trodde att man hade något att utgå ifrån, så visar sig genast motsatsen gälla – också.

Dessa situationer och händelser är helt formlösa. De är bokstavligen informella. (Informis latin: formlös, oformlig). De kan hända i arbetet eller hemma, i vardagssysslor, relationen till barnen eller i kärleksrelationen, i fritidsaktiviter eller då man just skulle koppla av. Mer dramatiskt händer de som olika livskriser, som skilsmässor, arbetslöshet, allvarliga sjukdomar, dödsfall.

Dessa informella lärande situationer lär man sig aldrig att klara av. De medför ingen bestående kunskap eller kunnighet. De dyker upp helt tillfälligtvis, och även om de sedan upprepas vid ett senare tillfälle, så blir man alltid lika ställd igen. De är lika ogenomträngliga, bottenlösa eller splittrande varje gång de uppträder.

Och ändå händer ibland något märkligt när man är i dem. Då det är som mörkast, tyngst, mest förvirrande och hopplöst – när man ger upp – ja då plötsligt löser det sig som av sig självt. I ett slag står det helt klart vad som ska göras och hur det ska göras. Som från ingenstans får vi ett infall, en ingivelse, ett hugskott – som visar sig fungera. Men bara då. Om vi försöker upprepa denna lösning när vi nästa gång hamnar i en liknande situation, så misslyckas denna lösning direkt. Det är som om vi måste ge upp först.

Det är som att situationen eller händelsen uppenbarar en självklarhet och lätthet – men för att man ska kunna ta emot det som en ingivelse eller ett infall, så måste man varje gång först ge upp alla egna försök till lösning. Som om uppenbarandet krävde en lyhördhet som överröstas av varje egen handlingsimpuls.

Men den kunnighet man trots allt kan utveckla är just detta: förmågan att ta emot vad en oformlig situation uppenbarar – en mottaglighet för dess formlösa ingivelser och infall. En mottaglighet för det som uppenbaras. Ett slags epifant kunnande. (Epifhánia gammalgrekiska: uppenbarelse.)