OFORMELLT LÄRANDE
ATT VARA KUNNIG I
Ett besvärligt kunskapsproblem löper genom mänsklighetens hela historia – ett problem som den formella kunskapen oupphörligen snubblar över eller punkteras av. Ett problem som inför den allmängiltiga kunskapen om något tar sig uttryck i ett erfarenhetsgrundat tvivel:
”Jamen hur är det egentligen?”
”Hur är det på riktigt?”
”Jo det låter ju övertygande, men hur blir det sedan i praktiken?”
eller sammanfattningsvis:
”Jamen hur är det i verkligheten?”
Dessa frågor har vuxit fram ur en allmängiltig livserfarenhet av att när man rent konkret står inför något eller någon, så går det i praktiken sällan att bortse från de egenheter och särdrag man möter i verkligheten. Det går inte att låtsas som om han eller hon inte skulle finnas på riktigt utan bara vara ett exempel, fall eller ett uttryck för något mer allmängiltigt. Och sedan tro att detta allmängiltiga skulle vara det enda man behöver kunna om honom eller henne.
Mot den allmängiltiga kunskapen står en allmängiltig erfarenhet av att på riktigt har varje människa sina egenheter, sina särdrag och sin nyckfullhet. Var och en är litet speciell på sitt sätt. Och det gäller inte bara människor utan likaväl möss och maskiner. Varje gräsklippare har sina egenheter. Varje fisk nappar på sitt sätt.
I verkligheten kan man inte bortse från vars och ens egenheter. Men det är mer besvärligt än så. Man kan i praktiken inte bortse från att den människa man står inför faktiskt finns där som ett ”stycke särskilt liv”. Hon håller på att finnas där, och är helt ensam om sitt ”hålla på att finnas” just sig. Oupphörligen håller hon på att finnas just sitt liv – ett liv som i varje ögonblick visar sig och ger sig till känna som hennes särskilda egenheter, särdrag och nycker.
En människas egenheter går bara att se och känna i den direkta kontakten med henne. Hennes egenheter är på riktigt levande egenheter, de hänger oupplösligt ihop med just hennes faktiska ”hålla på att finnas”. När man sedan tänker på dem, försöker formulera dem och kanske prata med andra om dem, ja då förvandlas de omedelbart till tänkta egenheter. Det faktiskt levande hos dem slinker undan tänkandet.
Vill man uttryck det krångligt så har en människas egenheter en existentiell kvalitet som gör att det särskilda och egenartade inte går att formulera. Mötet med en människa innebär därför en oformell lärande situation.
En människas egenheter, särdrag och nycker – det särskilda hos henne - visar sig och ger sig till känna bara i det konkreta mötet med henne. Att lära känna en människa innebär därför att utveckla en blick och känsla för det särskilda hos just henne. Och att sedan vara denna kännedom i mötet med henne
– vara kunnig i att se och känna vad situationen visar och ger till känna.